KAP. VIII
Subsequitur clamorque virum stridorque rudentum. Virg.
Vi voro nu mitt i januari månad 1770, och hade hunnit förbi toppen av skottarnas land. Den ofanteliga sjögången började minskas något litet. Jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytta, högg en vak uti mitt tillfrusna bläckhorn, och tog pennan i handen; men ack! Det trolösa havet!
Jag skriver, aj jag föll, kom Björkman[1] hjälp mig opp!
Aj, aj, jag tog ett knävels hopp!
Vad felas? Ack, en storm! — Se hyttan står på ända!
Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan vända,
uti mitt lilla hus ett Babel målar av.
Mitt bläck kring tio fingrar
i femton svarta floder slingrar,
där alla mina rim bedrövligt gå i kvav.
”Fort, Björkman, luckan till!” Se sjön frå gluggen frusar.
Förskräckt och kall och våt jag ur min hytta rusar.
Ur vägen, skeppssikter! Aj, aj, det bär på sned.
Vi asa bägge två på ändan bort i led.
Bevars, skrek vår sikter, så skutan börjar skaka!
Och ok så samma väg med samma skjuts tillbaka.
Två ben förmå ej mer att bära rätt en kropp.
Jag äntlig kröp på däck på alla fyra opp.
Kapten ur en basun här ropar: bärga, bärga!
Matroser storma kring på däck, i vant och rår.
De skrika och de dra, de slinta kull och svärja.
Som piskor varje stump kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott av sletna segel höras,
och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.
Var våg som vältrar fram, tycks öppna oss en grav.
Än kastas vi åt skyn, än hotas vi med kvav.
Vår uppsyn, luften lik, förkunnar skräck och fasa.
De grymma vädrens barn från alla världens rum
- ↑ Författarens dåvarande dräng.
18
