KAP. IX
OM JERUSALEMS JÄMMERLIGA FÖRSTÖRING
Monstrum horrendum, informe, ingens. Virg.
Orkan, förfärliga buse, näst den blodige segervinnarens tummelfält det ohyggeligaste spektakel, som dödligt öga kan se, huru skall jag kunna måla dig för andra? Konsten har än icke blandat färgor fula nog till att draga din bild. Men efter du en gång skrämt hjärtat så lågt ned uti mig, måste jag hämnas så gott jag förmår. Om jag lever, skall folket på landbacken få veta vad du är för en överdådig tyrann på sjön.
Om morgonen börjades han med en häftig blåst och var i stadigt tilltagande ända till aftonen, Seglen gjordes fast. Rår och stänger strökos. Tre gånger sattes apan till, och tre gånger slets hon i kras, Jag bjuder inte till att avmåla den dombådande horisonten, de tjutande vädren eller de dödshotande vattubergen, vilka liksom murbräckor anstötte sidorna, kastande oss ömsom opp och ned, ty det överträffar all föreställning, men jag är elak nog till att önska, att ett dussin av våra välmående puderhjältar där hemma varit här tre-fyra minuter bara, ty en hel dag hade de stackrarne aldrig uthärdat. Jag är säker då, att de mera skulle betraktat sin dödlighet än sina välkrusade hårlockar. Åtminstone töra de icke påstått, att Voltaire har en bättre religion än Luther. Det är visst det, att Finland understundom låg så begravet emellan skyhöga svall, att jag inte såg himlen över mitt huvud större än en av forntidens ordinära styvkjortlar. Detta lärde mig bäst förstå min älskvärde Naso, när han säger:
| …totidemque videntur, |
| Quot veniunt fluctus, ruere atque irrumpere montes. |
Den instundande mörka natten ökte vår fasa. Vi balanserade oss till bordet, fingo litet i magen och mycket på kläderna. Man skulle sagt, att de stekta hönsen vi hade för oss voro levande, ty de ville vart ögnablick flyga frå lovart i lä. Man befallte sig i den Högstas händer med den vanliga storm-
20
