KAP. XIII
MED VILKET JAG HOPPAS FÖRTJÄNA VÄNSKAP AV DE
SKÖNA, PÅKSLÄNGAR AV OFFICERARE OCH SYNEN FULL MED PUDER AV SPRÄTTHÖKAR
Nescis, quid femina possit. Ovid.
Jag börjar med vår kryssning på sjön. Om morgonen den 7 februari häpnade man över att se Hetlands klippor om babord. Man hade orsak att tro sig närmare Spanska sjön än dem, tog dem således i förstone för ett stående moln. Men den uppglänsande dagen öppnade oss snart ögonen. Man såg här mer än nånsin, i vad våda strömsättningar kunna bringa en seglare. Till att vidare baxas emot elementerna, hölls för orådeligt. Herrar vederbörande togo i övervägning, så väl att skeppet vore utan fartyg, som att provianten kunde brista i händelse av en långsam resa till den förordnade platsen, som var Kap. Det ena ansågs även så nödvändigt för skeppet som det andra för magen, varföre beslutet blev, att man borde söka någon säker hamn, och Norge befanns i det hänseendet allra bekvämligast.
Knappt vände vi näsan åt Norrpolen igen, förrän den föreställningen, att hela två månader ha slitit så mycket ont utan minsta nytta, gjorde mig helt harmsen, synnerligen som det bedröveliga norden-om snart måste åter plöjas igen. I förtreten kallade jag den dåre, som först byggde skepp och hissade förmätna segel på det stormande djupet. Den gamle vise Cato rann mig i hågen, vilken hade föresatt sig trenne saker: att aldrig förtro en hemlighet åt en kvinna, att ingen afton gå i säng utan att ha gjort en god gärning, och att änteligen aldrig resa till sjöss, när han kunde komma fort till lands. Jag eftergrundade orsaken, varföre människor, vilka naturen givit fötter att gå men inga fenar att simma, kunde ha hjärta nog till att sätta sig på några hopspikade plankor och med livsfara översväva fiskarnas rike, bort till andra ändan på jordklotet.
28
