Sida:Min son på galejan 1960.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs

Penningen, penningen föll mig strax i sinnet. Men jag frågade mig åter, varföre den kunde vara så begärlig? Och se, mitt hjärta svarade mig å alla sjöfarandes vägnar, att sötungen, ett litet välbyggt beläte, tio kvarter högt, med ett par eldiga ögon, med en rosenläpp, med en kärleksandande barm, med en nätt fot, med… med… ack, o eja!… en vacker flicka, med ett ord, är rätta drivfjädern både till det ena och andra. För vem släpe vi, arma gossar, om icke för en Cloris? Lilla vännen, lilla grynet, lilla sötögat är och blir medelpunkten av våra omsorger. Aldrig hade skuta gjort skeppsbrott i sjön, om intet ögat förut stött på de tvenne försåteliga blindklippor, som dölja sig ibland vågorna i den skönas hävande barm. Våra begärelser må taga så många bikrokar de vilja, så flyta de dock alla tillsammans i brudsängen, likså naturligen som floderna stöta till havet. Varföre seglade Grekland till det avlägsna Troja? — För Helena. Vem lånade vingar åt den store Gustav Adolf, när han på tjugufyra timmar flög ifrån armén vid Kalmar ända till Stockholm? — Kärleken och Ebba Brahe. För vad orsak utsatte sig den armstyve Herkules i så många blodiga livsfaror? — Jo, till att göra sin täcka Dejanira till nöjes. Vad var det som ansporrade ryssarna 1769 att fäkta så tappert vid Choczym? Månne ära? Nej… Månn turkiska silverbälten? Inte heller. — Än storvisirns seralj då? Ja, ack ja, för den skulle hela världen vilja ta en rispa. Omnia vincit amor, säger kyrkoläraren Ovidius.

Varföre rese vi då till Indierna? Svaret må läsas i ögonen på det svenska könet. För en talande blink av en vacker flicka löpe vi jorden omkring. Vi segle långt ifrå dem, för att en gång komma dem så mycket närare. Vem skulle våga sig på ett skepp, där döden sitter runt ikring på relingarna, utan för en så dyrbar belöning? Tänka på de sköna och bli poet, är allt ett. Jag känner redan versådran öppnas i mig, låter henne därför rinna papperet utföre — ding dong — — —

Ack, Svea rikes mör, I våra hjärtans kungar!
Tillbedjansvärda barn och Nordens skönsta bloss,
som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,

29