Med oss är bättre till att dansa.
Piasterns klang är vår musik,
piasterns klang är vår musik.
KAP. XIV
VÅR ANKOMST TILL NORGE
Trojæ sic fata ferebant.
Vi hade nu den 10 februari 1770. Förr hade jag trott himmelen skulle falla ned, än att vi den dagen skulle se Norges klyftor. Men det var så skrivet i stjärnorna. Det var vårt öde att frysa här just på den tid vi hade tänkt solbrännas under linjen. Vem kunde tro hemma, att vi efter två månaders resa på ett skepp, som var i stånd att på en gång utbreda 32 segel, icke hunnit mer än en dagsled frå Göteborg?
Naturen, liksom för att rätta de oredor, vilka den oroliga Nordsjön förorsakar, har byggt säkre hamnar överallt i norska skärgården och tillika planterat stränderna långs ett grovlemmat släkte, varibland finnas de bäste lotsar i världen. Knappt hade konstapeln anmält oss med en dundrande salva, förrän fyra-fem småbåtar kommo framkrypandes ur klyftorna. Luften var ganska tjock, men de luktade krutröken och anmälde riktigt ombord. Pine dö — god dag Fallille!
Den gråbaggen, vi fingo till vägvisare, var en lång reslig jätte med en näsa, som skulle rekommendera en friare hos de fruntimmer, vilka förstå sig på proportioner. Den stod ut lik en båga och intog åtminstone en tredjedel av hela ansiktet. Pipan, som efterträdde tuggebussarna uti hans bägge mungipor, hant icke passera spetsen utav henne, utan syntes gjord endast till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken av luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans övrige lemmar. Mannen var rask och kommenderade rodret med en trygghet, som röjde att han kände var sten i farvattnet. Klockan 4 om aftonen hade han bragt oss in uti Svinörsund, varest nu vårt utmattade Finland ankrade, sedan det blivit likt ett fruntimmer,
31
