Vad under? Sonen liknar fadren, skriften skribenten. Ett tungsint huvud, huru kan det föra en lätt hand, eller en glättig tunga kväda melankoliska toner? Vad dag hörde ni korpen ropa kuku och göken kras?
Får icke då var fågel sjunga efter sin näbb? Jag är mera fallen till att skratta än gråta och härmar hellre en lustig Scarron än en djupsint Hobbesius. Orsaken till bägge delarna [lyter i mina ådror. Sådana vätskor, sådana infall. Jag låter mitt temperament regera min fjäder. Är det muntert i dag och sorgset i morgon, så har ni strax tvenne dylika kapitler.
Inspärrad nästan aderton månader på ett skepp och städse omgiven av ett tröttsamt enahanda, må jag inte få söka mig vederkveckelser uti snillespel? Den seglande staten bortmäter sin tid med logglinan, den handlande med sifferlängder. Var skulle jag göra utav min, om man förböde mig att bläcka bort honom?
Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig.
Lärd är jag inte, önskar ej heller att de latinska skyltar jag uthängt över ingången till varje kapitel måga därföre anses. Dock gör jag mig en heder utav att bruka dem, fast ock en nymodig liten Herr Puderparnass ville säga: de lukta utav skolan. Ty jag är icke lik en del förnäma hantverkare, vilka skämmas för att ha deras ämbetsmärken hängande över porten, sedan de börjat, med en blå kapprock över förskinnet, rådpläga om statens bästa vid ett kannstöparebord.
Ostindiska resebeskrivningar ha vi till överflöd; vi skulle jag trampa spåren efter hundrade? Nej, jag skall öppna mig en egen väg. Jag vill vara ny, och såsom ett prov därav slutar jag denna boken med det, varmed andra skulle börjat, jag menar med företal till den gunstige läsaren.
Tok jag skrivit hit intill,
tok lär även efterfölja,
43