ni änteligen vill ha purpur på deras ansikten, behöver ni bara framtoasta edra skotska artigheter: pr— and purse never failing — black c— and white tighs, m. m. Ty vilken flicka skulle icke rodna vid sådana grovheter.
Varföre så rodna? — Jag har sett dem le däråt. — Och jag är i stånd att nämna både fruar och mamseller, som toastat för mig, t.ex. — —
Inga exempel, slyngel! Sanningen kan sägas vid alla andra tillfällen, men när det rör ett fruntimmers heder, förtjänar minste andedräkt därutav ett par örfilar. — Örfilar? — Ja, rätt, örfilar. — Å, vet hut! Den och den skall — Håll! Akta punschbålen — Far i huvut på dig. — Se där ligger hela glasbruket. — Ha, ha, ha, vacker marknad!
Vilken har rätt, min läsare? Böra ej dessa dryckesdueller straffas lika med dem som ske på klingan? Jag vet inte vilken syn är mest ömkansvärd: en slagen vältande i sitt blod eller en drucken i sina spyor. Jag har sett en toastande hjälte kunna sluka tjugu till trettio glas utan att vila mellan någotdera, och detta skall vara flickan till heder! Vem är mera ursinnig, en sådan eller Don Quixote, som fastar fyra dygn under bar himmel för sin Dulcinée de Toboso? Ack, om jag vore Celinda och min Damon sålunda bestormade sin hälsa under mitt namn; jag bedyrar han skulle ej åtnjuta en enda nådig blink, förrän alla tjugu glasen runnit tillbaka ur hans ögon i uppriktiga bättringstårar. För min del skall jag ej vända igen att smäda på detta bruket, så länge det finner försvarare, Åtminstone skall det ej äga fred här på skeppet.
KAP. IV
BÖRJAN TILL EN HÄRLIG NATURALIESAMLING
Ridetur, chorda, qui semper oberrat eadem. Horat.
Åtskilliga slag, såväl av simmande som flygande släkter, vore här i överflöd att anmärka, men vi skulle jag beskriva det som inte duger att äta? Bondens ladugård är i min tanke den
51
