Jag undersökte strax hans moraliska egenskaper och fann honom allra likast en mäster Förskinn i land, vilken löper frå lästen och synålen till politiska dryckesmöten. Ty dumdristig är han, vårdslös är han, lusig är han, skriker mycket och lämnar smuts efter sig på stänger och rår, där han sitter, alldeles som en välsupen kannstöparebroder, då han med pipan i ena handen och Posttidningen i andra vilar en lappad armbåga på bordet uti finkel och tobaksaska.
Huru väl skulle denna fågel icke passa till skylt över ingången till våra små statskloka ölklubbar? Det vore åtminstone mera naturligt än att se tvenne grymma förgyllta lejon hålla en skräddaresax emellan sig med denna underskrift: ”Die Schneider-gesellen ihre Herberge.”
Denne åter kallas malefit eller illgörare, ett öknamn som han fått av vidskepelige matroser, vilka beskylla honom till att vara en stormbådare. Men fåglen är ganska oskyldig, ty jag har anmärkt att han även så ofta har solsken med sig som urväder.
Jag intager honom i min samling, icke till att beskriva dess dygder eller laster, ty han äger ingedera, utan att kasta en anmärkning på fördomar och övertro. När tuppen gal om kvällen finnes merendels någon ålderstegen gumma, som förespår en olycka i grannskapet, och söta mormor drömmer aldrig, att hon mister en tand, utan att någon skall dö i släkten. ”Hör, kärngar!” skall jag säga till dem, då de vilja se min fågel. ”Edra tuppar gala, när de ej orka sova, och edra ruttna tänder falla bort, när ni ha skvallrat för mycket. Men inte betyda de varken olyckor eller dödsfall, ty min malefit hade
54
