diefarare; budo honom därför ombord till att spisa middag i hopp att kunna skriva med honom till Europa. Han kom, tog emot våra brever och feck en fjärding sill i utbyte mot sina potäter. Hans fruntimmer voro några hjärtungar frå Westminster, vilka förmodeligen hellre velat peuplera kolonierna än spinna på Bridewell. Se kapitlet om skeppsråttor. Svart eller vitt, något måste engelsman ha.
KAP. VII
VILKET TJÄNAR DET FÖLJANDE TILL FÖRSTUGA
Inter Sauromatas ingeniosus eram. Ovid.
Elva dygn solbrändes vi under linjen i en smäktande hetta. Förr i världen regerade hundstjärnan, här i huvudet på ostindiefarare, ty de plägade döpa varannan, spela gäck och supa sig fulla, men denna gången fingo de befallning att behålla sitt vett och äro ännu allesammans vid sunt förstånd.
Till att ersätta förlusten av dessa taskspelerier hade jag börjat utgiva veckotidningar under namn av Svedenborgska Posten. De bestodo uti varjehanda politiska och historiska underrättelser från Europa, vilka meddelades mig av några tjänstfärdige andar, som stundom uppenbarade sig uti en hytta på Finland, fordom bebodd av herr sekretarien E. Men det synes, att allt som utkommer under detta namnet nödvändigt borde misslyckas. Varken herr assessorn i Sverige eller hans andar här på skeppet njuta skrivfrihetsförordningen till godo. Verket måste stanna vid de två första papperen.
Emellertid gick det här som i Campio: Harlekin drar alltid någon med sig. Mitt exempel satte pennarna i gång. Bläckslussarna öppnades, och hela floder av vitterheter översvämmade både bänkar och bord. Den ene utgav en Neptuni Spion; den andre fägnade oss med Finska Posten. Somlige brevväxlade på rim, somlige började skriva romaner. Ingen
63
