kring, kunde intet annat än tillrycka sig min poetiska förundran, helst Finland var det första svenska skepp som nånsin vilat emellan dem. Jag såg dem och begynte strax uppsvälla:
I, jordens äldsta barn och Taffelbergets bröder,
vars himmelshöga spets det tunga fästet stöder,
I, afrikanska berg, som städs orörda stå,
fast alla djupets svall mot edra bottnar slå,
och vädrens grymme kung på edra höge kullar
sin stormbeklädda vagn i dundervirvlar rullar,
ack, tager mot ett folk från Bores kalla bygd,
som nu i edert sköt, har sökt en stilla skygd!
Opp, hottentottska släkt, att svenska flaggen ära!
Förfriskning, hamn och fred med godo vi begära.
Vår reling, vidrigt fall, skall tolka vårt beslut,
skall spruta död och eld ur sexton gluggar ut.
Vi Karl den tolftes landsmän heta,
och äro av Gustavers ätt;
eho, som dristat desse reta,
har alla tider stått sig slätt.
Därnäst I, Hollands barn, I, havets djärve söner,
vars världbekanta flagg en evig framgång kröner,
vars köpmän större land med siffror vunnit ha,
än Alexander själv med vapen kunde ta,
hör, snälle handelsmän, som dessa berg bebyggen
och edert vardagsöl av bara druvor bryggen,
ack, ruller ned till oss två tusen åmar vin,
samt hundra hästelass citron och apelsin!
I oss I finnen ej fransoser utan pengar,
ej buttra engelsmän, ej snåla danska drängar,
nej, redeliga män av götisk moderstam,
som nu gått första gång bland dessa klyftor fram.
Geld, Mijne Heeren, Geld! Se bara vilket sympati; knappt hade jag ordet ur munnen, förrän vi ha holländare ombord: — De Posthoulder eller ortens kommendant, herr Kirst, en
75
