född sachsare, besökte oss strax, tillika med tvenne andra och böd herrarne till middag. — Man klädde sig och for i land under 8 skott, nyttjande den nya slupen, som nyss blivit färdig.
KAP. XIII
EN HASTIG BLINK PÅ KAP OCH SVERIGE TILLIKA
Nescio, qua natale solum dulcedine cunctos
Ducit et immemores non sinit esse sui. Ovid.
Norges utsikter voro bedröveliga, denne bayens likaså. Det förra föll mig ej underligt, ty jag hade icke förmodat bättre, men det senare förlängde mig näsan en god del, såsom jag väntat ett Kanaan. Höga, hotande och skoglösa klippor, ljungbeväxta och till hälften överpudrade med torr sand, skulle snart inbilla en främling, att han här hamnat i Steniga Arabien. Landets vinter, som närmast liknar vår höst, ehuru man stundom ser snödrivor på bergstopparne, erinrade mig fuller, att de icke buro sin sommardräkt, men denne kan dock intet ändra mer än färgen, och gröngräset utgör ju ej alla behagligheter i ett land?
Ögat älskar ombyten. Jag har rest i Holland, Frankrike och England, men ingenstäds åtnjuter jag en så mångfaldig natur som i Sverige. Än möter mig en angenäm flod, som bågar sig fram mellan klyftorna och sätter allehanda sågar, kvarnhjul och hamrar i gång. Än ser jag ett forsande vattufall stupa berghöjderna utför, än åter en stilla insjö, där stränderna runt omkring visa mig upphängda fiskedon, bärande fällor eller feta betesmarker. Har jag på ena sidan ett slätt åkergärde, så susar på andra en gammal, vördig skogsdunge. Stiger jag ned i dälden, finner jag en intagande omväxling av ängstycken, lövträn och åkerfält. Backarne, som omsluta desamma, prunka med evigt grönskande tallar eller granar, och själva gråbergen, större delen klädda med småskog, uppte mig en hundra-
76
