KAP. II
OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER
Vina bibant homines, animalia cetera fontes. Ovid.
Om morgonen den 8 december, innan ännu den vaksamme mäster N. uti grannskapet börjat med sina gesäller hamra ottesången på kopparpannorna, hade jag besök av kompaniets vaktmästare. Han kom, förande sina ben rätt vaktmästerligen, och berättade vinden vore god, man måste till sjöss. Väl, fader vaktmästare, skall så ske. Jag gäspade några gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjärtängslan, avsked utav mitt ensamma ungkarlsläger. — Vilken förmån, att vid dylika tillfällen icke brys av en gnällande hustru!
Utom porten råkade jag en svärm ostindiska vänner, som fått samma ordres.
Vi strax med långa steg åt Stibergsliden haste,
fast högar utav smuts på halva benet stå.
Åt staden då och då en sorgsen blink vi kaste,
Men ack! Dit klubban vill, dit måste viggen gå.
Salopper, kappor, hjärtans ungar,
Susanna, Cloris och Lisbet!
Farväl, aj, aj, farväl! Vart helst oss vågen gungar,
skall ni i våra bröst besitta all er rätt.
En slängkyss vi till slut åt edra hyddor sände:
vår trohet räcka skall till världens andra ände,
åtminstone till Kap.
Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i överläggning, om man inte borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss. Han hade denne dagen gjort sig en besynnerlig möda till att uppsnappa ostindiefarare; tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med den oegennyttiga kompliment: ”Mine herrar! I ma icke före
6