stolen och feck inga åhörare. Cajus sticknade, gick på teatern, och hela världen lopp efter honom. Vilka kvädas oftare: Sions sånger eller Bellmans visor? — Vad förmån är det då ej att vara tok!
Jag är en smädare, säger ni därnäst? — Väl, då ha vi samma syssla. Lät oss därföre tiga med varann. När hörde ni en tullbroder förråda en annan eller domare tala om att domare ta mutor?
För övrigt, vem rår för att sanningen är bitter? Gnälle den som slaget känner! Min penna, uppriktig som mitt hjärta, kan icke kalla mormors katt en tiger eller Per Perssons oxe kammarherre. Vore det ej ett Danviksarbete, om jag firade den yra Lisbetta såsom kysk, medan hon bär synden framför sig, så stor som en regementstrumma?
Tadles alltså vad tadlas bör! Lasta påfågelns fjädrar är orätt, berömma hans fötter icke mindre. Vare fördenskull varken lasten skyddad eller dygden ofredad! Båda urskiljas bäst, då de stämplas med deras naturliga bomärken.
Jag stöter ärbarheten, säger ni vidare; jag är smutsig och plump, t. ex. kapitlet om vomering med flera. — Men, mine läckre herrar, lät oss rätt utreda begreppen om plumphet, ty det är skillnad på Kansler och butler. Plumphet ä-ä-är plumphet — det är när man är plump. — Ack, jag fruktar jag kan icke försvara mig! Store Donatus, statt mig bi!
Jo, naturalia non sunt turpia. Kan jag kalla vidbyxor svampdosor eller säga matrosen levererar grädda, när han spyr bara gröngallan? Om jag meddelat er hajens tvenne födslolemmar under namn av bramstänger, hade ni då förstått min mening? Det är ju inte mitt fel, om vårt fattiga modersmål ej äger annat ord på maitresse än hora eller nödsakar mig försvenska latinernas Politicus rent ut med skälm. Er barberare sätter er ett klistir och begär hövligen att ni skall vända ansiktet opp: är han då icke rätt ärbar? Sådant räknar jag för överdrivna finheter. Det är att vara oanständig av alltför mycken anständighet.
Hel annan sak är det när frågan rör fruntimmer. Orenliga grovheter försvarar jag likaså litet som ni, Där är man på för-
80
