ningar under oss, så höga, att de överstego hjulen vid varje skritt.
Jag satt på en ålderstegen, stadig Rosinante och hade även min Sancho Panza vid sidan. Vågar jag just icke jämföra mig med den oförliklige riddaren Don Quixote, äger jag dock den hedren att liksom de tappre karolingerna ha sporrat mig fram över floder och hav. De andre herrarne, inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, drogos av fem par ståteliga hornkampar, ty så svår var vägen, att hästar ej kunde brukas. Och kuskar hade de hyrt frå Blåkulla, åtminstone såg jag aldrig svartare busar avtagne på gamla kyrkoväggar. De voro tvenne slavar frå Madagaskar.
I denna rustning tågade man två eviga milar, stundom ned i bränningarna runt omkring havsvikarna, stundom på sluttningen av skyhöga berghällar. Vagnen som gick före mig tog ibland så förfärliga stalp klippan utföre, att jag började drömma om våre förfäders ättestupor. Jag misstänkte herrarne ville resa till Valhall i stället för Kap; fann således mycket skäl däruti, att de tagit präst med sig. Ty i händelse av en kullbytta frå dessa branter, hade det aldrig kunnat bli fråga om förbinda, utan om begrava. Detta märkte man, fattade därföre det rådet att förtro sig åt egna ben och låta skjutsen gå före, men detta lyckades icke heller. Våra resande ärnade vandra en genstig, förirrade sig, och stodo i hast omringade av vatten. Vad skulle man göra? Gå tillbaka var för långt, simma för kallt, rida för sankt. Man satte sig ned att rådpläga. Saken var viktig nog till att fordra en blandad rätt, alltså inkallades även de svarte. Desse voro denna gången slugare än de vite. De rannsakade djupet med sina långa bambupiskor, hukade ned på hälarna såsom markattor och gåvo med grimaser till känna, att man borde bestiga deras axlar. På det sättet drogo de den ene efter den andre över träsket. Jag påminner mig aldrig i min livstid ha skrattat mera, undantagandes då jag hörde doktor W. vilja bevisa, att en änka lagligen kunde komma på barnsäng fjorton månader efter mannens död. Ty det rann mig i hågen, att om en svensk bonde råkat se detta, skulle han gjort hundrade kors för sig
85
