och med darrande knä sagt, att hin håle drog utav med oss levande.
Vid middagen anlände vi våta och sönderskakade till skifteplatsen Muisenburg, varest vi funno mot oss kompaniets nye kommissionär, herr La Fèvre, ett stycke bättre vagn, en dito sämre bagare, samt sex hästar frå Kap. Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit och for. Ännu ett hav att övervada! Aldrig i min dag var jag värre utkommen. Ett oppflöd ur bayen hade skapat en sjö mitt i vägen för oss. Över måste man, oaktat kalla regnbyar vinte om öronen. Vagnen gick förut och bärgade sig på sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde hålla huvudet oppe. Men jag arme syndare, som efterkom, måste sträcka mig långs efter ryggen på min Rosinante och var mer än en gång i fara att spolas över bord. Med betslet kunde jag omöjligen styra kurs, ty såsom händerna hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade följakteligen intet annat råd än att vricka mig fram med mina båda akteråror efter den pejling jag tog av vår föregående kaross, vilken likasom Noe ark flöt ovan vattubrynen.
Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda, full av ångest, betraktade himmelens fenster över mig och djupsens källor under mig, satt bagarn, den mjölsäcken, och underhöll målron på min bekostnad. Han såg, huru jag i våndan brassade min lekamen, än åt styrbol, än åt babol. Strax var han rädd, att strömmen skulle ta mig, och frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han blev varse regnskurarna skvala mig ryggraden långs, sade han suckande: Der Himmel schwitzt, och då han märkte någon våg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom rättrogen lutheran icke borde frukta, alldenstund man med en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på havet m. m. På det sättet måste jag ligga och med stillatigande höra ett bedrövligt eko ur vagnen av de andras löje. Men i ångesten var jag mer betänkt på bärgning än hämnd; tordes ej heller för våtvädrets skull komma mjölpåsen för nära. Det minns jag
86
