likväl, att jag önskade honom hängd i svansen på min skjutshäst.
Det står intet i mitt plånete, att jag skall drunkna. Triumferande red jag änteligen opp på andre stranden, men hade så när härmat påven, vilken förledit år, mitt under sitt heliga intåg i Rom, kastades av hästen, oaktat kyrkans vördige pelare, herrar kardinalerna, stödde honom på sidorna. Ty min obelevade Rosinante hade knappt stigit ur sjön, förrän han stallande och prustande begynte skaka vattnet utav sig så erbarmligen, att jag tog den ena överhalningen efter den andra i sadlen, så mycket mer bekymrad, som han röjde all lust att tumla sig. Men vi samsades igen och fortsatte resan. De tre återstående milarna var vägen tämmeligen god, men den omåtteliga blötan hade gjort honom så hal, att jag ännu ej begriper, huru mitt huvud kan sitta på en obräckt nacke. Ty min skinkmärr snavade flera gånger omkull, dock utan att få mig med sig mer än en enda, då hon satte sig som en apa på akterdelen och förorsakade mig en kullbytta baklänges.
Kl. 5 om aftonen ankommo vi till staden Kap, vars vita hus och svarta tak presenterade sig på långt håll såsom en kringspridd stor fårahjord, betande vid foten av Taffelberget. Vi bodde alla hos förenämnde herr La Fèvre. Jag säger om denna resan som Dalin om pepparn: ”men aldrig förgäter jag den kryddan.”
87
