penger ur landet, that är mot kongens förordning. Ik hap god röd vin, kapuner, harer, pudding… What ye please, gentlemen… A toast for your sweethearts, before you are going away…”
Man måtte ju haft en björnasjäl för att kunna göra någon invändning mot ett anbud, som beledsagades av så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med ett ögnakast från the young mistress herself, who stood smiling behind; till förtigande av lilla Stinas nätte fot, vilken hade ställt sig liksom på försåt uppå kökströskelen. Vännerna bestormade dörren in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största salen, med det ädla beslut att kringskansa sig där bakom en oövervinnelig vall av bålar och buteljer. Jag, som genom argumenter a posteriori undfått i ungdomen av min skolmästare den läxan:
Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis, jag följde hopen efter och gick med. Jag förgäter aldrig, hur det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huru våra bestövlade aktertassar till hela sin längd, in Lebensgrösse, intrycktes på golvet vid varje steg.
Värden gjorde sitt bästa, värdinnan trippade lättare, stekvändaren feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet, efter kom en kapun, och mitt emellan presenterade sig hela jordgloben i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utav havet? En hel insjö med punsch sattes jämte jordklotet, och här och där såg man en ström av Röda havet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Göteborg lämnat några melankoliska skrynklor på vår panna, så visste Carnegie hemligheten att utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
de korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulne skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i släkt, i vän och flicka!
Man glömmer allt så när som dricka.
7
