Lät en yppig slav
uppå lustars hav
prunka i förgyllte slupar;
rik må vinna rang
genom guldets klang:
Crœsus jämte Irus stupar.
Fåfängt segren kröner
krigets tappre söner;
döden stoppar dem i jorden,
Näva mull begraver
Karlar och Gustaver,
fast de ägde hela Norden,
Slipper skönhet dö?
Nej, av vintrens snö
ros och nässla lika höljas.
Skyddar lärdoms ljus?
Nej, i samma grus
Mezvius och Maro döljas.
Själva dygdens fränder
röna tidens tänder,
även oskuld måste falla.
Intet oss kan bärga
undan dödens färja,
evig natt skall gömma alla.
Usle världens barn,
I, som flyktigt skarn
med så mycken omsorg söken!
Vad gör all er makt?
Ära, guld och prakt
äro endast lyckans spöken.
Snål må ramen suga
och sin mammon ruga:
han skall dö, och skatten tagas.
89
