Svante gör Olle ett spratt.
Hela sommaren hade Svante gått och funderat öfver, hur orättvist det var, att Olle hade en så vacker båt, och han hade ingen. Han hade bara en liten ful båt utan bogspröt. Alltid var seglen trasiga, och så fort det blåste, gick den omkull. När därför Olle var ute och seglade med sin båt, så stod Svante bakom honom på stranden och tittade på. Han var mycket afundsjuk i sitt hjärta. Och ibland bad han Olle, att han skulle få låna båten.
»Du!» sade Olle. »Som har sönder allting!»
»Det gör jag inte», sade Svante.
»Jaså», sade Olle. »Hvar har du knifven, som du fick? Har du kvar något mer än slidan?»
»Knifven gick af», genmälde Svante.
»Den gick, ja», tyckte Olle. »För att du stod och bultade den mot trappan med en hammare. Och har du inte haft sönder pappas knif kanske?»
Olle pöste af öfverlägsenhet, och han lofvade Svante alla möjliga olyckor, om han vågade så mycket som titta åt båten.