det var Olle. Olle skrek inte åt honom, som Svante hade tänkt, att han skulle göra. Han bara sprang, kom närmare och närmare, och ju närmare han kom, desto bättre såg Svante, huru ond han var. Svante blef stel af förskräckelse, och han stod alldeles stilla. Metspöt höll han sträckt framför sig, men han rörde inte en lem. Ty nu visste han, att straffet skulle komma.
Då började Olle skrika:
»Båten! Båten!»
Och då vände Svante sig om.
Långt ifrån stranden såg han båten gå för fulla segel rätt ut emot fjärden. Den sköt god fart och aflägsnade sig med förvånande hastighet, trotsande både väder och vind.
Då förstod Svante, hur illa han hade gjort. I sin rädsla för Olle, som kom springande utför backen, hade han alldeles glömt, att han skulle akta båten. Den hade fått gå till hafs, och om en liten stund skulle den vara långt borta. Svante var inte rädd för Olle längre. Han tänkte bara på båten, som gick till hafs, han tänkte på, att det var hans fel, och han började också att skrika:
»Båten! Båten!»
Det blef ett förfärligt spektakel. Ty pojkarna hade inte lof att ro ut ensamma. Om de också det hade fått, så skulle de ändå inte ha kunnat ro i så stora vågor. Ingen af lotsarna syntes till, och
