smögo sig fram till fönstren, tittade på figurerna, som rörde sig upp och ned på gardinen. När det inte var roligt längre, gnodde de med korkarna på rutan. Och när de det hade gjort, gnodde de med benen, så länge de orkade. Och efter det var mörkt och gathörnen ej långt från hvarandra, så kommo de undan och sluppo smörj. Men att det fans folk, som ville ge dem af den varan, det hörde de litet hvarstans bakom sig i mörkret, och de sprungo som råttor. För de visste nog att det hade de ärligt förtjänt.
Och till sist kom de ner i en mörk gränd, och där stannade de. Ty från en hel våning, som låg aldeles utmed gatan, lyste det ljus ur hvartenda fönster. Inifrån hördes musik, och på gardinerna syntes som fladdrande skuggor, hvilka flögo förbi.
»Vad är det för nå’nting?» sa’ Karl och gick fram med korken i högsta hugg.
»Akta dig!» sa’ Axel. »Där är dansskola.»
»Hvad gör det då?»
»De kan få tag i oss.»
»Ja, och så fins det garfvare här i gård’n.»
»Är det farligt då?»
»Ja visst. Gesällerna springer så rasande.»
Men ju längre de stodo där, desto mera frestande blef det. På pianot därinne spelades en polka, och skuggorna på gardinen skuttade upp och ner. De svängde omkring och skuttade baklänges. De bredde
