väsen därinne. Men det blef värre, än de nå’nsin hade kunnat tänka sig. Flickorna skreko, herrarne skreko, de dansande stannade af, och det blef ett sådant spring i dörrar, så att pojkarna tordes inte stanna där längre. Utan Gustaf, Axel och Karl allesammans lade de benen på ryggen och sprungo som harar. Just som de skulle vika om hörnet, föll Gustaf framstupa och slog sönder hela handen mot trottoarkanten. Men det brydde sig ingen om.
»Spring!» skrek Axel. »Spring, så mycket ni orkar!»
Och det gjorde de också. Ty efter sig hörde de en gumma, som ropade:
»Jag såg dem, när de svängde om knuten. De var tre stycken, de rackarna.»
Nu kände pojkarna alla vrår i sta’n. De hade lekt kurra gömma på gårdarna och visste, hvar man kunde komma igenom. Allt hvad tygen höllo sprungo de, tills de kommo till en gård, som hade en bakport, som ledde ut till en annan gata. Där sprungo de igenom, och sedan slunko de in på en annan gård. Där klättrade de öfver ett plank, och sedan kröpo de igenom ett gammalt trasigt staket, där de visste, var hålet fans. Se’n kommo de in på en gård där det bodde en kamrat, och därifrån vågade de äntligen gå ut på gatan. Ty nu voro de så långt borta, så att ingen kunde nå dem.
