Här började de att plåstra om Gustafs hand med vatten och näsdukar. Och när det var gjordt, sade Axel:
»Men tänk, om nå’n får tag i, att det var vi?»
»Ja, tänk det!»
Och så togo de hvarandra i hand alla tre på, att aldrig tala om för någon människa, hvem som hade korkat på rutan i Garfvaregränd. Och det löftet har vi, så vidt jag vet, hållit allesammans ända till denna dag.
Och det säger jag er, pojkar, att om ni talar om, att det var jag, så blir ni olyckliga. Och ändå värre blir det, om ni själva nå’nsin går och korkar på rutorna. För då ångrar jag, att jag berättat en så rolig historia.»
⁎
Olle och Svante hade setat mycket fundersamma under hela denna historia. Men när den var slut, sade Svante:
»Det var ju om pappa själf.»
»Förstod du inte det hela tiden?» sade Olle.
»Nej, inte förrän på slutet», tyckte Svante.
Olle såg försmädlig ut. Men Svante tyckte ändå, det var underligt, att hans pappa hade varit rädd för sin pappa alldeles som Svante själf var för sin. Och han undrade, om han någonsin skulle få en pojke, som också var rädd för honom.
