sågo ut som djur eller människor, hvilka sprungo kapp öfver vattnet, snärjde in sina stora kroppar i skogen och gingo sönder, när de stötte samman med de gråa bärgen. Och allt närmare kom dimman. Nyss hade det sett ut, som om den varit långt, långt borta. Men när Olle lade i land, hade den kommit så nära, att de stora molnen flögo som täta bollar förbi honom ute på sjön, och af stugan, där de bodde, stack bara taket upp genom en sky, vilken såg ut, som om den stigit upp ur själfva marken.
Olle stod och tittade på detta. Han gick upp efter posten och kom tillbaka igen. Men när han kom tillbaka, blef han fundersam. Ty nu hade hela sundet grott igen af dimma. Solen var borta, landet var borta, hvart han vände sig, syntes endast en tjock, grå vägg af tät dimma, som blef tätare och tätare med hvarje minut, och Olle såg ingenting annat än ett stycke af vattnet, som skymtade rundt omkring båten, och den fläck af marken, på hvilken han själf stod.
Nu hade Olle hört talas om, att man kunde ro vilse i dimman. Ty när dimman stänger utsigten, då ror man och ror. Framåt går det, men lika långt kommer man för det. Man ser inga stränder, bara tjock dimma rundt omkring. Då ror man till sist åt alldeles galet håll, och så kan man sitta och ro i timmar, aldrig komma fram, utan ibland vara ute hela natten.
