han, att han skulle vara i land. Men när han såg närmare efter, märkte han, att det var en stor skonare med två master, som långsamt gled fram genom dimman. Han försökte ropa, men ingen hörde honom, och om en liten stund var skonaren borta igen.
Olle rodde vidare. Han tyckte, att han hade rott länge. Men ännu såg han inte något land, och han började tro, att han rott vilse. Då hörde han genom dimman ett ljud, som kom honom att lägga upp årorna och lyssna. Det lät som ett underligt tjutande, som om en tjur råmat i dödskamp, eller som om vinden tjutit i en oerhörd skorstenspipa. Det lät förfärligt hemskt, och Olle kunde inte begripa, hvad det var. Ljudet upprepades med korta mellanrum, och det kom ständigt närmare. Till sist hörde Olle stönandet af en ångmaskin, och strax bredvid båten såg han skrofvet af en stor ångbåt, som gick alldeles tätt förbi hans lilla båt.
Olle förstod, att han måste akta sig, och nu var det minsann inte roligt att gunga i svallvågorna. Han hade rott så nära intill ångaren, att de första svallvågorna slogo rätt in i båten. Olle kände, att han blef rädd. Men han visste också, att här gälde framför allt: att icke tappa modet. Han satt stilla i båten, medan svallvågorna varade, och när de upphört, rodde han vidare.
Olle rodde både länge och väl. Men ännu såg han intet annat än dimman, som växte omkring honom, och
