ett litet stycke vatten rundt omkring båten. Det enda, han tyckte var underligt, var, att vågorna började bli så stora. Han tyckte det var underligt, att det kunde blåsa så mycket hårdare, när han inte kände någon vind. Och snart blefvo vågorna så stora, att han inte kunde ro emot dem. Därför lät han till sist båten glida med vågorna.
Men nu hade Olle rott så länge, att han började bli trött. Och då blef han ängslig. Han grät inte, ty han var så stor, att han förstod, att om han började gråta, så kunde han inte reda sig längre. Då skulle båten gå, hvart den ville, och det dög inte. Därför sväljde Olle tårarna, och högg tag i årorna. Men ro orkade han inte längre, utan båten dref vidare med vågorna i dimman.
Olle förstod nu, att han kommit vilse. Han tänkte på mamma, pappa och lille bror, och han undrade, om de voro mycket ängsliga. Han ångrade, att han inte stannat kvar, där han var, och bedt någon följa sig hem. Och så kom han igen att tänka på mamma. Han torkade bort ett par tårar, som ville tränga sig fram, och rodde vidare. Men nu var han rädd. Han var ensam, förstod inte alls, hvar han var, och oupphörligt gick båten fram genom bara dimma.
Då såg han för sig en strand, som steg upp genom dimman. Han var nästan aldeles intill land, och när han kände, hur båten skrapade emot stenarna, såg han, att det låg en stuga längre bort i dimman.
