Svantes födelsedag.
Nu var det nära hösten, men ännu fans det några vackra dagar kvar, och den vackraste af dem blef Svantes födelsedag. Och det var riktigt väl, att den dagen blef vacker. Ty alldeles som man om julen brukar dansa »julen ut» på »tjugonda’ Knut», så plägade sommaren lekas ut på Svantes födelsedag, hvilken kom i sista dagarna af augusti. Den dagen var en riktig liten julafton för Svante, och han gick också och väntade på den under flera veckor.
Pappa och mamma voro alltid en smula oroliga, om det skulle bli vackert väder den dagen. Men det var inte Svante. Han tyckte, att det måste vara vackert väder på hans födelsedag, och när det blef vackert väder på den dagen, så blef det därför bara, hvad Svante hela tiden hade tyckt, att det borde bli.
Den dagen klädde sig Svante inte så söligt, som han annars brukade. Till och med de svåra strumporna, som voro så långa och alltid ville komma snedt på foten, gingo denna morgon märkvärdigt lätt och ledigt