snuddade vid båtens reling, än sjönk det längre ned, lämnande en hel rand på sidan af båten alldeles torr. Och så roligt som vattnet porlade utmed båtens sidor. Det skvalpade och bubblade, porlade och sjöng. Aldrig blef man trött att se ned i detta vatten, som ständigt ilade förbi, ständigt var lika nytt och spännande. Det var som att höra på sagor och sång, och Olle och Svante utbytte förnumstiga ord och tankar, när de följde denna vågornas lilla lek utmed båtens sidor.
Och allra roligast var det, när båten lade sig på sida, och det gick framåt med en fart, så att det bubblade bak i aktern af båten och fräste i förn. Slog så en våg in, då skreko Olle och Svante i himmelens sky. Men de voro naturligtvis inte rädda. De skreko af bara glädje. Våta blefvo de. Men mest våta blefvo de, när de sutto i förn. Och därför ville de hällre sitta där än någonstans annars. Inte en gång att få styra båten var så roligt, som när vågen slog plask mot ryggen. Och annars visste inte Olle något roligare än att få styra. Svante tyckte nog också, att det var roligt. Men honom gjorde det ändå nästan detsamma. Ty hur han än bar sig åt, så fick han aldrig båten att gå, som han ville. Han var bestämdt för liten, och det visste han.
I dag gälde resan en liten ö, som låg midt inne i skärgården. På den ön fans en stor byggnad, och ön var full af träd. Pappa och mamma kände folket, som bodde där, och de sade, att de hade bott där
