Svante måste hem för att se den, och han tyckte, att han skulle ha haft ändå roligare, om han fått vara hemma och se den segla i sjön.
Men nu var det inte tid med det. Ty nu skulle de äta kväll. Och när det var gjordt, skulle pappa tända fyrverkeri. Rundt omkring i trädgården brunno kulörta lyktor. Men eljest var det alldeles mörkt. Och i mörkret på trappan stod pappa. Han höll en pappask i handen, och ur den tog han fram de underligaste maskiner. Det var stjärnrägn, som sprakade och gnistrade, små raketer, som sprungo i luften med en smäll och föllo ned som runda klara eldkulor, eldar, som lyste med rödt och grönt sken, solar, som snurrade rundt och sprutade gnistor omkring sig. Det var ett helt fyrverkeri, och allt det var gjordt till Svantes ära. Det stod många utanför staketet och tittade på, och Svante var mycket lycklig.
Men när mamma och pappa på kvällen kommo in för att säga Svante godnatt, då stod båten midt emot honom på byrån, och Svante låg och tittade på den.
»Tror pappa, att jag får segla med den i sjön i morgon?» sade Svante.
Jo, det trodde pappa. Men mamma frågade:
»Har du inte haft roligt i dag?»
»Jo-o», sade Svante.
»Var det inte roligt att vara ute och segla?»
»Jo-o», svarade Svante.
