Huru Olle och Svante fingo komma ut i skärgården.
Det dröjde länge, alldeles förfärligt länge. Först var det tre veckor kvar. Så var det två veckor. Sedan blef det en vecka. Ändtligen började Olle och Svante att räkna dagarna. Och allra sist höll en stor vagn framför trappan. I den stoppades mamma, jungfrurna, alla barnen, »Pudel» — det var pappas hund —, fågelburen, en hel hop sjalar och kappsäckar och en liten kissekatt. Pappa hade gått i förväg för att stå vid landgången och räkna packlårar.
Så bar det af genom staden, vid ångbåten mötte pappa, och till sist lade ångbåten från land och gick långsamt förbi både Skeppsholmen, södra bärgen och de många villorna, som titta fram genom träden på ömse sidor om segelleden.
Och ändtligen — efter många, många timmar, tyckte både Olle och Svante — lade ångbåten till vid en stor brygga, och Olle och Svante fingo gå i land.
Hvad de stora hade för sig, det visste inte Olle och Svante. Pappa sade åt dem:
