»Kom ihåg, barn, att ni inte får gå ut på bryggorna.»
Och mamma höll med pappa, som hon alltid gjorde.
Därför gingo de häller inte ned på bryggorna. De gingo bara ned till stranden, och där stannade de. Ofvanför backen låg deras egen stuga, där pappa och mamma och pojkarna skulle bo. Nedanför dem låg en vik. Rundtomkring var det fullt med röda och hvita byggnader. Flaggor svängde från höga flaggstänger, och på fjärden gingo båtar för fulla segel, då och då kom en stor ångbåt och gick förbi. Den rörde upp svallvågor, hvilka plaskade upp mot stenarna aldeles under fötterna på Olle och Svante. Och hvart de vände sig, sågo de bryggor. Det var rödmålade bryggor och gråa, gamla, fula bryggor, som gingo rakt ut i sjön, och bryggor, som gingo i en stor krok ut i vattnet.
»De går i krok», sade Olle, »för att båtarna ska’ ligga säkert bakom dem.»
»Åhå», sade Svante, som Olle talade till.
Och så tego pojkarna igen. De stodo alldeles stilla på stranden nere vid sjön och bara tittade. Allt detta skulle de få se hela sommaren. Allt detta skulle de ha att leka med. Alla de många båtarna, alla seglen, alla fiskredskapen, som hängde på stora stänger för att torka. Hela sommaren skulle de bo här, vara midt uppe i alla detta.
