Bäst de höllos nere på den förbjudna bryggan, kom pappa fram bakom sjöboden, och när han fick se pojkarna på bryggan, blef han ond och började ge dem bannor. Då fick han se, att Svante grät, och då frågade han:
»Hvad gråter du för?»
»Jo», svarade Svante. »Det är mitt hål.»
»Hvad för slag?» sade pappa.
Då berättade Svante alltsammans, hur han hade gått ned — olofvandes — hur han hade kommit att kika ned i vattnet, hur Olle hade kört undan honom, och hur orättvist det var. Och så grät han igen.
»För det var mitt hål», sade Svante.
Och det allra märkvärdigaste var, att pappa var inte ond längre. Han såg ut, som om han velat skratta åt alltsammans. Han sade inte ens åt dem, att gå bort från bryggan, utan han bara gick sin väg.
Men när pappa gått, lade Svante sig ned på magen igen och kikade och kikade på sina fiskar. Det var roligare än båtar, bryggor och svallvågor. Och när mamma sedan skulle kyssa honom till godnatt slog han armarna om halsen på henne och sade, att han sett så många fiskar.
»Då har du varit nere på bryggan», sade mamma.
Svante teg.
»Kom ihåg det, att du aldrig går olofvandes ner på bryggan», sade mamma.
