Nu beslöt Olle, att han skulle leka lots. Och därför skulle de först af allt bygga brygga ute i sjön. Först släpade Olle och Svante ihop stenar. Svante släpade, och Olle körde. De hade en vagn, som gick på fyra hjul, och den lassades ända till brädden med så stora stenar, som pojkarna orkade bära. Ibland opponerade sig Svante och ville inte vara med. Då blef Olle ond och knogade ensam. Så voro de osams om det en stund. Men till sist vände alltid Svante tillbaka och hjälpte Olle att vräka stenar i sjön.
Det var inte litet sten, som gick åt. Och pojkarna höllo på i flera dagar. Det ena lasset efter det andra försvann, och det var mera än en gång, som Olle fick taga itu med Svante, för att han inte skulle tröttna. Besvärligt var det också. Man fick börja inne vid stranden, plocka dit sten efter sten, så stiga ut på de yttersta och plocka vidare. Men Olle var ihärdig. Han arbetade, så att svetten rann, och han blef brun om halsen som en neger af att stå nere vid stranden i solgasset. Men det brydde han sig inte om. Och till sist hade han en en lång rad af stenar, som man kunde gå på en bra bit ut i vattnet. Då var han nöjd och förklarade för Svante, att nu var det färdigt.
Sedan gick han och funderade. Ty nu ville han också ha en flagg. En flagg fick han också af en pojke, som hade två. Den var svart, röd och hvit, och pappa sade, att det var en tysk flagg. Det hade förstås varit bättre, om den hade varit svensk. Men
