andra pojkarna kommo springande. Och allesammans frågade, vad det var.
»Jag har fått en aborre», flämtade Svante. Han var röd i ansiktet, som om han varit i slagsmål.
»Han kan skrämma slag på en människa», sade mamma.
Men pappa började skratta, lotsarna, Olle och alla pojkarna skrattade, och pappa tog aborren från Svante, för att få loss den från kroken. Svante hörde nog, att de andra skrattade. Men han brydde sig inte om det. Han stod bara stilla och såg på sin aborre, och när pappa hade fått den af kroken, tog Svante den och sprang hem. Han visade en gång till aborren för mamma och talade om, hur den hade stretat emot, och hur tung den var. Så sprang han ut i köket, och där talade han om för jungfrurna, att det var en stor aborre, och att han skulle meta flere. Så sprang han ut igen och visade den för alla pojkarna. Allihop skulle ta’ i den, lyfta den, känna, hur tung den var. Och till sist satte sig Svante ensam på backen och tittade på sin aborre.
Där satt han länge, och jag fruktar, att Svante utan att tänka på det var elak mot den stackars aborren. Ty han petade upp gälarna och tittade den i mun. Han försökte hålla den i stjärten och tappade den i gräset. Då blef han rädd och tog den strax nedom hufvudet igen, för att det hade han hört, var det riktiga. Och så skulle man göra.
