i botten och inte vände. Och så skulle den ha starka segel och tåtar, som höllo i blåsten.
Innan Olle for ifrån sta’n, var det hans födelsedag. Då fick han en båt, som han förr hade tyckt var det bästa, han någonsin haft. Men den var köpt i en leksaksbod, och Olle kom snart underfund med, att båtar, som varit köpta i leksaksbodar, de duga mest bara i tvättfat, men inte på sjön. Först var båten inte däckad, så att den blef genast full med vatten. Olle fick en lots att däcka den åt sig, och han var mycket stolt. Så riggade han om den själf, och han gick i flera dagar och klef nere vid stranden med ett långt spö, som han hade för att taga fatt i båten, när den kom för långt ut.
Men hur det var, så var båten i alla fall liten, och i sitt stilla sinne gick Olle och föraktade den. En dag tog han pappa med sig och bad, att han skulle få visa honom något. Pappa undrade, hvad det var. Men när de kommo fram till en grön plan, där Olle stannade, så visade det sig, att det var en båt.
Det var en stor maskin i kosterfason, som stod ute på en trappa. Seglen voro borta och masten afbruten. Men Olle hade klart för sig, att den kunde användas. Och han frågade sin pappa, om inte den båten såg stilig ut.
Jo, bevars, det tyckte pappa, att den gjorde.
Olle teg en stund. Han var inte riktigt nöjd
