sten på fiskarna för att se, om han skulle kunna träffa någon af dem. Men de summo omkring hvarandra, lika muntert som myggor i dans. Och så tröttnade Svante på den leken.
Nu hade han alldeles glömt, att han skulle gå hem, och därför gick han vidare. Först kastade han smörgås vid stranden. Så stod han stilla en lång stund och tittade på en fiskmås, som dök efter en fisk. Svante undrade, om fiskmåsen fått en aborre eller bara en löja. Därefter försökte han locka ner en kattunge ur ett träd. Och när det inte lyckades, gick han vidare på en väg, som bar rätt in i skogen.
Bredvid den låg en brant, kullrig klippa, och där stannade Svante. Aldeles som om han trott, att den klippan var märkvärdigare än andra klippor, gick han rundt omkring den, och han kom att tänka på, hur bussigt det skulle vara, ifall det vore snö, och han kunde åka kälke utför den klippan. Han gick uppför branten, stannade på toppen och stälde sig att titta ned.
Klippan var jämn och slät. Inte så mycket som litet mossa växte på den, och innan Svante visste ordet af, hade han satt sig på backen och åkt ända ner i gräset, som växte nedanför.
Det gick som en dans, och Svante började skratta i ensamheten.
Så gick han opp igen och åkte ned en gång till. Han blef riktigt munter. Det gick så fort, så att
