tänderna. Han hade därför just inte så mycket att göra, men så lät inte häller Olle honom vara i fred, mer än som var nödvändigt.
Med honom hade Olle långa öfverläggningar om båten, och allt som skulle göras med den. Han undrade, hur det seglet skulle skäras, om bogsprötet skulle vara mycket långt, och om det inte vore bäst att också göra ett toppsegel. Det var ett riktigt nöje att höra dem tala med hvarandra. Ty när Olle kom samman med Söderman, då blef pojken som en gammal människa. Söderman talade om för honom både likt och olikt, mest om sina sjöresor. Olle hörde på och gjorde sina anmärkningar. Och hur de pratade med hvarandra, så fick alltid Olle Söderman att hjälpa sig. Han tog litet i sänder, och det han kunde, gjorde han själf. Men när han inte kunde hjälpa sig själf längre, då gick Olle ner och fick Söderman att berätta om långresan till Brasilien eller om stora sjöormen. Och hur det var, så blef båten färdig på det sättet.
Det var en stolt dag för Olle, när båten första gången skulle sättas i sjön. Svante var med, han var nästan lika lycklig som Olle. Och både lotsar och pojkar stodo vid stranden och tittade på.
Olle hade tagit refven af sitt metspö, för att han skulle få ett riktigt långt och säkert spö att fånga båten med. Båten höll han som ett barn i sin famn,
