och Svante fick bära metspöt. På så sätt tågade de båda sjömännen ned mot stranden.
Det blåste en frisk västlig vind, och vinden låg mot land, så att vågorna plaskade opp på stenarna. Det var den bästa vind, man kunde tänka sig. Ty om man nu skotade an seglen och stälde styret, så kunde båten segla utmed land, just på så långt afstånd, att man räckte den med metspöt. Den kunde segla fram och tillbaka, och det blåste en vind, som det var riktigt fint, att en sådan båt kunde stå i.
Olle gjorde i ordning båten och satte ut den. Den böjde sig ned, så att relingen kom under vatten. Ett litet ögonblick stod den stilla i vågorna. Så reste den sig och sköt fart.
»Den går», skrek Svante.
»Visst går den», sade Olle med själfkänsla.
Men inom sig tänkte han nästan detsamma som Svante.
Så måste mamma ned för att se på båten, pappa måste ned, jungfrurna, lotsarna, alla pojkarna — så många som de kunde få tag i, skulle komma och se på båten. Den gick som en riktig båt. Vattnet forsade omkring stäfven, seglen svälde, och Olle tyckte nästan, han kunde höra, hur blåsten hven genom tacklingen.
Upp och ned för stranden gick Olle med sin båt. Han fick lof att gå ut på en brygga, och där satte han båten i medvind, så att den fick segla för lösa
