skot in emot strand. Han tog in klyfvarn och pröfvade, hur den skulle segla med bara två segel. Han tog en sten till ankare, drog ned seglen och förtöjde den, så att den låg och gungade på vågorna på ett ställe, alldeles som de stora segelbåtarna ute i viken.
Men allra roligast var det, när han fick »någon stor» med sig och rodde ut på fjärden i en riktig båt. Där släppte Olle sin båt lös och lät den gå för fulla segel. Då inbillade han sig, att båten gjorde långresa ut till hafs, och Svante satt stilla och undrade, hur det skulle vara, om han någonsin kunde få en sådan båt.
Nu höllo naturligtvis båda pojkarna till nere vid strand. Hela dagarna voro de där nere, och därför voro de rätt mycket ensamma. Och det var ingen, som såg, hvad de hade för sig.
Då kom en dag kisse klifvande på gräsvallen neråt sjön. Kisse var bara en liten unge, som hoppade efter fjärilar i solskenet, lekte med garnnystan och just inte hade varit med om mycket här i världen.
»Hör du, Svante», sade Olle. »Vet du, hvad vi gör?»
Nej, det visste Svante inte. Men han anade något roligt. Ty Olle såg så illmarig ut.
»Om vi skulle låta katten segla, du?»
»Tror du, han tycker om det?» sade Svante.
»Hvad gör det?» sade Olle. »Han får mycket
