bra rum på båten, och om han trillar i, så kan han simma.»
»Kan han?» sade Svante.
»Det kan alla djur», förklarade Olle.
Då tyckte Svante, att det var bra alltihop, och så tog Olle kisse och skulle sätta honom på båten. Men när kisse såg, hvad det var fråga om, började han spotta och fräsa.
»En så’n rackare, han rifs!» sade Olle.
Svante skrattade.
»Håll ut båten ifrån land», kommenderade Olle.
Svante gjorde, som Olle bad. För det gjorde Svante alltid. Och så släppte Olle kisse på skutan och sköt ut den ifrån land.
Det var riktigt ynkligt att se kisse. Han stod med krum rygg, aldeles som om han hade stått på tåspetsarna. Svansen höll han rätt i vädret, för att han inte skulle behöfva doppa den i vattnet, och han såg sig om åt alla sidor, om han inte kunde hoppa i land.
»Nu far kisse bort», skrek Svante.
»Tyst», sade Olle. »Och skrik inte.»
Han var inte angelägen, att någon skulle få se dem. Ty han förstod bättre än Svante, att det kanske var elakt mot stackars kisse.
»Katten är kapten», sade Svante.
Och så var katten kapten.
Fram och tillbaka förde pojkarna båten med den