Nu ska’ jag först tala om, hur det gick till, när Olle och Svante fick »Pudel».
Det gick så till, att Olle och Svante mycket länge hade fått lof af pappa, att de skulle få en hund. Och på våren tyckte pappa, att just när de ändå skulle flytta till landet, kunde det vara skäl att hålla det löftet. En vacker dag kom han också hem med en dogg, och då sade han först, att de skulle ha hunden en dag bara på prof.
»Hvarför?» sade Olle.
Ty han skulle alltid fråga om allting.
»För att se, om vi tycker om honom», svarade pappa.
»Ja, men det gör vi», sade Svante. »Vi tycker om honom nu.»
Då skrattade pappa och sade, att »i morgon få vi se, om hunden får stanna».
Det blef ett väsen på pojkarna hela eftermiddagen. De togo in hunden i barnkammaren och ville leka med honom. Men det ville först inte doggen. Ty han var inte så van vid vänlighet, och så hade han aldrig förr lekt med några barn. Doggen var uppfostrad i ett stort hus på Söder, där det bodde mycket folk och många barn. Men hans gamla husbonde hade inga barn. Så fort han sprang i trapporna, stod det alltid en pojke i en dörr, som han höll på glänt, och stack med en käpp efter doggen eller stampade åt honom för att retas. Därför hade
