doggen fått den föreställningen, att alla små pojkar voro elaka och ville göra honom något illa. Därför morrade han också åt dem och ville bita dem.
Se, det visste pappa. Och därför ville han bara behålla doggen på prof.
Det var verkligen inte heller fritt, att han inte morrade åt pojkarna. Mamma var lika glad åt doggen som någonsin pojkarna. Ty hon var en riktig hundmoster. Och henne tyckte doggen om. Han hoppade och smekte henne, lade nosen i hennes knä, bet fast i en handduk och lät henne snurra sig rundt omkring opp i luften. Hela eftermiddagen lågo hon och barnen på knä omkring doggen, och så mycket kakor och sockerbitar hade han inte fått i hela sitt lif.
Men när någon af pojkarna rörde vid honom, då morrade han. De kommo med sockerbitar och kakor. De talade så vänligt vid honom, som de nå’nsin kunde, de klappade honom och gåfvo honom alla möjliga smeknamn. Ja, doggen tog emot både kakor och sockerbitar. Men så fort han blef ensam med pojkarna, så nafsade han åt dem. Två gånger bet han Svante i armen, och Olle bet han i benet, så att stora gossen grät.
Och Svante snyftade:
»Jag tycker så mycket om honom, men han tycker inte om mig.»
Pappa kom in och skakade på hufvudet. Han tyckte inte om hunden.
