bära honom, sprang en hund genom alla rummen. Han kröp under mammas säng, och där blef han liggande och darrade i alla lemmar.
»Han är här igen», skreko båda pojkarna.
De torkade sina tårar, eller också torkade tårarna af sig själfva, och krypande på magen klappade och smekte de hunden. Och den gången morrade han inte. Ty det var verkligen doggen, som hade kommit igen. Men halsbandet var borta.
Strax efter kom pappa in med hatten på hufvudet och kopplet i hand. Så fort han fått hunden ett stycke ner på gatan, hade hunden satt sig och stretat emot. Med ett tag vred han hufvudet ur halsbandet och satte i väg. Pappa hade förstås trott, att han skulle springa, så långt vägen räckte. Men det gjorde han inte. Utan han sprang rätt in genom porten, som stod öppen, uppför alla trapporna, krafsade på köksdörren och blef insläppt. Och så rusade han direkt in i sängkammaren under mammas säng. Där låg han nu och viftade på sin lilla stubbade svans.
Men när hunden, som bara varit i huset en half dag, kom tillbaka af sig själf, då tyckte både pappa och mamma, att han liksom bedt att få stanna. Och då fick han det också.
Det blef en glädje på pojkarna. Det kan man väl veta. Och den blef inte mindre, därför att hunden bet dem. Han nafsade dem både här och där.
