Svante hade stora märken både på armar och ben, och en gång bet han Olle i läppen, så att pappa fick skicka efter doktorn. Men det hjälpte inte. Han var ändå gossarnas allra bästa vän, och Svante hade hittat på, att han skulle heta »Pudel».
När »Pudel» kom till skärgården, gjorde han genast det allra största uppseende. Där hade folket inte sett andra hundar än vanliga bondhundar med långa, släta nosar. När de fingo se Pudel, som visade tänderna jämt och samt, därför att han var så skapad och inte kunde låta bli, trodde de, att han var farlig.
Pudel hade under tiden blifvit en riktigt snäll hund, och numera bet han aldrig barnen utom när de retade honom. Men folket, som bodde rundt omkring i stugorna, trodde, att han ville bita alla människor, och när därför Pudel kom springande och hoppande och skälde af glädje i solskenet, då trodde de, att han ville göra dem illa.
Det var isynnerhet en gammal sjöman och fiskare, hvilken bodde nere vid stranden, som var rädd för Pudel. Han brukade ofta vara full, och pojkarna voro mycket rädda för honom. En dag kom Pudel springande utför backen, och när han fick se gubben, började han skälla. Då svor gubben, så fult som han någonsin kunde, och så började han pula Pudel med sten. Pudel blef förstås aldeles vild och skälde, så att borsten reste sig utåt hela ryggen på honom.
