»Låt bli att kasta sten på Pudel», sade Olle.
»Jag ska’ ge’ dig för att låta bli», sade gubben.
I detsamma tog han upp en stor sten och smälde till, så mycket han orkade. Stenen träffade Pudel på ena benet, så att han tjöt och genast sprang hem, ömkligt hoppande på tre ben.
»Skäller han på mig en gång till», sade gubben, »så ta’r jag bössan och skjuter honom.»
»Då ska’ jag be’ pappa, att han tar sin revolver och skjuter dig», svarade Olle.
Han hade blifvit alldeles blek. Han förstod, att det han hade sagt, var mycket illa. Men han tänkte inte på det. Han tänkte bara på Pudel, som hade fått ondt i sitt ben, och i det tårar af smärta och harm trängde sig fram i hans ögon, sprang han in för att söka reda på Pudel.
Pudel låg på trappan i solskenet och slickade sitt ben. Olle kastade sig ned öfver honom, och stora gossen började gråta.
Mamma kom ut och fick höra olyckan. Hon försökte trösta Olle med, att det inte var så farligt, och att Pudel snart skulle bli bra. Hon lade ett vått omslag på Pudels ben och gaf honom goda saker att äta.
Men Olle ville inte låta trösta sig. Han satt hos Pudel ända till middagen, blaskade vatten på benet och blef inte nöjd förrän om ett par dagar, när han såg, att Pudel kunde stödja på benet.
