stod han på bryggan och viftade åt Svante på sin stubbiga svans.
Svante visste mycket väl, hvad det betydde. Men han tordes inte låta Pudel simma. För pappa hade sagt, att Pudel inte fick bada mer än en gång om dagen. Och det hade han redan gjort.
I stället tog Svante sig för att gå fram och tillbaka på bryggan, hack i häl följd af Pudel, som spetsade öronen och undrade, hvad det var frågan om. Det kunde Pudel inte förstå. Men Svante hade i tankarna börjat att leka ångbåt. Bryggan var lång och gick i krok. Svante satte händerna i fickorna och skrek gällt. Då var han kapten, som stod på kommandobryggan och blåste i pipan. Så satte han ut truten, så mycket han orkade, och sade: »Hsch! Hsch! Hsch!»
Då gick båten.
Så visslade han en gång till, och så sade han »Hsch». Då backade båten och lade i land. Och så skulle Svante kasta i land linan. Då var han styrman och skulle ställa sig på landgången och ta’ emot biljätter. Pudel var passagerare, och Svante lekte, att han hade tappat biljetten.
»Får jag be om biljetten?» sade Svante.
»Voff!» sade Pudel.
»Hvasa? Har du ingen biljett?» sade Svante.
Pudel skälde igen.
»Då får du inte komma i land», skrek Svante.
