som var värre, än Svante någonsin kunde tänka sig. Mamma blef så hvit som ett lärft, när hon fick se honom, och det första Svante fick göra, var att krypa ur kläderna och gå till sängs. Pappa kom in, och han sade, att om han gjorde rätt, skulle han basa Svante, som varit olydig och gått ner till bryggan.
Men den som fick beröm, det var Pudel. Han blef klappad af alla människor. Mamma skickade ut och köpte honom ett stort skrofmål med kött, och när han blef torr, fick han krypa i Svantes säng och lägga sig.
Där satt Svante och lekte med Pudel, och när Olle kom hem och fick se honom, så var Svante glad igen och låg och skrattade.
»Har du varit i sjön?» sade Olle.
»Jaha», svarade Svante.
»Hur bar du dig åt?» frågade Olle.
»Jag trillade i», sade Svante.
»Hur kom du opp då? Du, som inte kan simma!» frågade Olle.
»Pudel drog upp mig», sade Svante.
»Ja, men hvad tänkte du på, när du låg i sjön?» sade mamma, som kom i dörrn.
»Jag tänkte på hur jag skulle komma opp», svarade Svante.
Sedan den dagen var emellertid Svante så stolt öfver Pudel, som om det varit hans förtjänst, att Pudel
