Den här sidan har korrekturlästs
65
OLLES HÄMD.

Det skulle de nu göra en gubbe af, och det var minsann inte lätt. Men de knäppte rocken om en stor kudde, och där rocken slutade, satte de fast byxorna. Benen på dem stoppades med kuddar, och nederst bundo de fast benen med snören. På samma sätt stoppade de armarna fulla med dynor och filtar, och där kudden stack upp över rockkragen gjorde de ett hufvud. De snodde en handduk runt omkring och ritade med kol både ögon, näsa och mun. Så gingo de ut i skogen, som växte alldeles bredvid, och där togo de gråa och svarta lafvar, som gjordes till skägg. Stora mustascher skulle han ha’, och långt helskägg. Det fick han också. Och när de till sist satt slokhatter på hans hufvud, så såg gubben så ryslig ut, som man någonsin kunde önska sig.

Pojkarna hade förstås liksom litet bråttom. För de voro ej angelägna, att någon skulle få se dem och komma och hindra dem. Men det kom ingen, och nu gällde det att få gubben ned till sjön.

Olle och Svante hjälptes åt att bära ut honom, och där satte de honom på en fyrhjulig vagn. Svante drog. Olle höll i gubben, och så bar Olle geväret i handen.

Rysligt rädda voro de förstås, att Jan Erik skulle hinna vakna, innan de kommo ner. Men det gjorde han då inte, utan när de kommo dragande utför backen, sof han, så att man kunde höra honom snarka på långa håll.

Gustaf af Geigerstam, Mina pojkar.5