»Nu ska’ han allt få, för att han ville skjuta Pudel», tyckte Olle.
»Tror du, han blir rädd?» sade Svante.
Det hoppades Olle.
Men nu fick man gå försiktigt till väga. Båda pojkarna hjälptes åt att släpa ut gubben på bryggan — inte den riktiga gubben, förstås, utan sin gubbe — och där satte de honom och stälde en sten bakom, så att han skulle kunna sitta rak. De satte honom alldeles midt emot den riktiga gubben, som låg och sof, och så gillrade de upp geväret under armen på dockgubben, så att det skulle se ut, som om han siktade på den riktiga gubben.
Och när det altihop var gjordt, kröpo de bakom busken igen och väntade.
De fingo vänta länge. Ty gubben i båten snarkade lika hårt som förut. Och då beslöto pojkarna, att han skulle väckas.
Och så togo de två stora stenar och kastade i sjön bredvid båten, så att vattnet plaskade midt i ansiktet på gubben, som låg och sof.
Han flög upp, och han såg ut, som om han just tänkte säga något vackert. Men i detsamma fick han syn på den andra gubben, som satt på bryggan och sigtade midt i ansiktet på honom med en bössa. Hade han då inte druckit så mycket, så hade han nog inte blifvit så rädd. Men nu gaf han sig inte tid att tänka
