på nå’nting. Han blev så rädd, så han sprang opp. Och när han sprang opp, tog han öfverbalansen, och innan pojkarna hunno sansa sig, så for gubben på hufvu’t i sjön med benen i vädret.
Pojkarna blevo så rädda, så de tordes inte se på hvarandra. De trodde, förstås, att Jan Erik aldrig skulle komma opp igen. Men det gjorde han, och när han det gjorde, måtte han bestämdt ha varit nykter. För han sprang inte längre, utan han stannade, där han var, och bara tittade på gubben, som satt på bryggan och såg grym ut.
Så svor han ett tag och gick fram och tog i honom. Och när han då märkte, hvad det var, så gaf den riktige gubben den andre en spark, så att han flög långt ut i sjön. Se’n svor han på, att han skulle få veta, hvem som spelat honom detta spratt, och den skulle han slå af både armar och ben. Och se’n gick han sin väg.
Nu fingo, förstås, pojkarna bråttom med att plocka opp alla sakerna ur sjön, och när de kommo hem, fingo de hvar sin risbastu, för att de blött ner mammas och pappas kuddar och skrämt en gammal gubbe i sjön.
Men Olle tyckte, att nu hade Jan Erik fått, för att han slog Pudel halt och ville skjuta honom. Och när han kom ihåg, hur gubben sett ut — när han vaknade, fick se dockgubben, trillade i sjön och larfvade våt hemåt — då tyckte han, att han hade haft
